Min roll som undergiven

Undergiven tjej som gillar BDSM & Bondage

Jag blir ibland ifrågasatt av vänner och bekanta när jag berättar att det tänder mig att vara totalt undergiven sexuellt, hur jag kan låta min partner styra och förnedra mig.

Sexuell dom/sub behöver inte innebära smärta eller våld utan det är att lämna över makten till sin partner. Men för mig är min undergivenhet kombinerad med rough sex, hur kan jag låta min partner göra så med mig?

Och varför det tänder mig vet jag faktiskt inte, jag började utforska den här sidan för bara ett par år sedan och innan dess skulle jag sagt tvärnej till det mesta, det är ju inte bara lite smisk på rumpan utan stryp, hårt tvång, deepthroat, örfilar och spott. Även fasthållning, bli bunden/bojad och orgasmkontroll.

Det krävs en väldig styrka att kunna och våga lämna över sig, det krävs en bra självkänsla och framförallt en enorm tillit och trygghet med sin partner. Det krävs även att partnern kan axla rollen som dominant, allt för många förväxlar detta med att vara hårdhänt och inget kunde vara mer fel. Den dominanta behöver aldrig ta till våld eller vara hård i nyporna, blicken och ett ord räcker, det får mig att lyda blint, själva hårdheten är en bonus, ömheten han visar en belöning.

För mig är det själva överlämnandet av min vilja och hela min kropp som är det centrala, den psykiska dominansen, en man som tittar på mig som om han ägde mig.

Men jag påstår att det är den undergivna som har makten, det är jag som bestämmer hur långt han får gå och hur hårdhänt han får vara. Det är totalt på mina villkor och det är hans uppgift att inte gå över gränsen och bryta förtroendet jag har gett honom att härska över min vilja och kropp. Och faktiskt, det förtroendet har aldrig blivit missbrukat.

Undergiven tjej som gillar BDSM & Bondage

Få gånger känner jag mig så trygg som när jag lämnar över kropp och sinne till min partner och får vara helt utan vilja och ansvar.

En anledning till att det fortfarande är så stigmatiserat kan ju vara att sadomasochism ända fram till 2009 räknades som en psykiatrisk diagnos.  Och att ständigt bli dömd för att man berättar för människor i sin närhet, ny partner eller som jag här i ett blogginlägg gör att många tystnar. Men det känns som vi går mot ett öppnare och mer accepterande av varandras sexualitet. Jag hoppas i alla fall det.

Vilka erfarenheter har ni? Hur upplever ni att ni blir bemötta om och när ni berättar för omgivningen?

Lämna gärna en kommentar och berätta.

XOXO  Anna

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Kontakta oss

Vi är inte här just nu, men skicka oss ett meddelande så återkommer vi snarast!

Hejsan! Vad kan jag hjälpa dig med?

Tryck på ENTER för att börja chatta